Underlag:

Under 1980-talet bedrevs det så kallade Barknåreprojektet. Det var ett stort tvärvetenskapligt kulturlandskapsprojekt. Det var experter inom områden som tex nordiska språk, kulturgeografi, arkeologi och kvartärgeologi som deltog. En del av rapporteringen från projektet är samlat i boken ”Bönder och samhälle i statsbildningstid” med underrubriken ”En bebyggelsearkeologisk studie av agrarsamhället i Norra roden 700-1350” av Anders Broberg (1990) Projektet avhandlar hela området Norra roden och tränger djupt ner i förhållanden i byarna Barknåre och Lingnåre.

 

Tolkning:

Denna text är min egen tolkning av innehållet i boken kompletterat med en del annan information. Jag har läst boken ett antal gånger och försökt använda innehållet för att ge en bild av den verklighet som Göksnåres människor levde i under denna tid. Jag har jämfört Göksnåres gravfält med de som beskrivs och försökt dra mina egna slutsatser om Göksnåres historia. Alla eventuella fel eller förvanskningar är naturligtvis mina egna och om någon vill läsa boken själv lånar jag gärna ut den. Alla begrepp som kan vara nya för de flesta har jag samlat och försökt förklara och på sidan Ordförklaringar i mappen ”Förklaringar”

 

Området Norra Roden:

Roden är ett av Folklanden i Uppland. De andra är Tiundaland, Attundaland och Fjädrundaland. Roden är kuststräckan från Stockholm och upp genom Gästrikland. Begreppet Roslagen kommer härifrån. Norra Roden kan sägas vara kustsocknarna Hamrånge, Hille, Valbo, Älvkarleby, Västland, Österlövsta, Hållnäs, Valö, Börstil, del av Hökhuvud, del av Ekeby, Harg och Edebo men gränserna varier ar över tiden. Begreppet uppträder första gången i Upplandslagen 1296.

På 1300-talet var norra Roden liktydigt med Tiundalands rod, dvs det verkar ha blivit en del av Tiundaland. Socknarna var uppdelade i olika skeppslag men det är oklar hur de såg ut för Hållnäs del. Valö socken (som Göksnåre då tillhörde) ingick i Valö/Skaedhundare skeppslag på 1300-talet.

Norra Roden var avskilt med vida skogstrakter från från de övriga upplänska bygderna och förbindelserna inskränkte sej till Tämnaråns och Olandsåns dalgångar vilket gjorde att havet borde ha varit en primär kommunikationsled.

På 1300-talet förvaltades området av kronans fogde på Stockholms slott. Det tillhörde ärkestiftet men där är gränserna lite annorlunda. I På 1100-talet bör norra Roden ha legat under prosten i Tiundaland som var placerad i Östra Aros (Uppsala)

 

Historiska benämningar av delar av perioden 700-1350:

Den aktuella perioden är en del av den yngre järnåldern (550-1050) som delas upp i vendeltid (550-800) och vikingatid (800-1050) samt äldre medeltid (1050-1250) och yngre medeltid (1250-1520) För att krångla till det ännu mer kan också tiden 1250-1350 kallas för högmedeltid.

 

Göksnåres gravfält:

2 runda stensättningar med 4,5-5 m diameter.

1 gravfält 60×40 m med 20 fornlämningar varav 8 osäkra.

De säkra är runda stensättningar med 3-5 m diameter.

De osäkra är högliknande runda stensättningar med 3-5 m diameter.

Gravarna var en ägorättslig markering. Tex anges i Östgötalagens Byggningabalk ” by med högar och från heden tid” äger företräde vid tvister om dispositionsrätten till allmänningsmark.

 

Göksnåres omgivningar

De ursprungliga sk. bolbyarna i Hållnäs var Edsätra, Sikhjälma, Julö, Lingnåre, Lönnö, Hållen, Edvalla, Hjälmunge, Slada, Barknåre och Vavd. 1000-talets uppländska samhälle rymde starka sociala och ideologiska spänningar. Det kan ha varit en maktkamp mellan mindre hövdingar och en framväxande kungamakt men också mellan en självständig bondeklass och kungamakten. Efter 1246-47 års uppror och slag vid Sparrsätra straffas inte bara stormännen utan även allmogen vilket visar att de var med. Huruvida bönder från Hållnäs och Göksnåre deltog går inte att svara på.

Sockenbildning kom till i slutet av 1200-talet eller i början av 1300-talet. Hållnäs socken omnämns 1312 precis som andra socknar i trakten. Inga spår av äldre administrativa system typ kungsgårdar eller liknande finns.

 

 

Bebyggelse i Göksnåre

I byn fanns det från början bara en självägande gård vilket var typiskt för området. Möjligen kan det från början ha varit en mindre, icke permanent bosättning som tillhörde någon gård lite längre in och högre upp från kustlinjen. Det var kolonisationsbygder beroende på att landhöjningen skapade ny mark i hög takt då landskapet är så flackt.

Den traditionella hedniska religionen med ett dominerande brandgravskick avlöstes succesivt av kristendomen. Det ses som en längdragen process men kristendomen kommer till byn någon gång kring 1100 och det är också kopplat till nya uppfattningar om tex äganderätt. Både kyrkans och den gryende statens möjlighet att ta ut skatt bygger på ett tydligt ägande av produktionen. Göksnåre tillhörde ursprungligen Valö socken och finns därför inte medtagen som en av de ursprungliga bolbyarna i Hållnäs som omnämns i början på 1300-talet. Den bör ändå räknas som en av de ursprungliga med anledning av gravfältet och namnet, de allra flesta avgärda ”bodaenheter” har namn med ändelsen –bo eller -boda.

 

Gårdens byggningar och människor

Det var troligast en ensamgård precis som många andra blivande byar. Familjen bestod troligen av 4-5 vuxna och ett okänt antal barn under 12-14 år. Brukaren och hans hustru, någon eller några av deras föräldrar, möjligen något syskon samt halvvuxna barn är den troliga sammansättningen i gården. I den tidigmedeltida kärnfamiljen gick arv till både söner och döttrar. Gravarna skiljer sej från intilliggande områden i Uppland och Gästrikland. De är utan jordinblandning eller jordmantel. Antalet skeppssättningar är högt medan högar är ovanliga. Nästan alla är från yngre järnålder. Göksnåres runda stensättningar, 22 st, kan innehålla både brandgravar och skelettgravar och har använts åtminstone fram till 1000-talets mitt eller slut då kristnandet ändrade begravningssätten. Både män och kvinnor, dock inte barn förekommer. Byns 22 gravar skulle kunna innebära att gravfältet har börjat användas kring år 1000 och slutat att användas kring år 1100. Höjden över havet stämmer väl med detta. Framväxandet av byar var ett resultat av ändrade samhällsförhållanden som fasta jordskatter, privatiserandet av jordägandet, och en efterhand uppkommen ägoblandning. När ensamgården delades upp och om det skedde på en gång eller succesivt är okänt. Gården bestod ofta av ett antal olika hus med bestämda funktioner. Ett boningshus med ett tillhörande förråd på ca 50 m² bör ha funnits samt separata stall och fähus. Stekerhus eller kokhus fanns troligen separat. Här kan man notera att vi fortfarande idag säger att vi ska ”gå ut i köket” medan vi använder ”in” om övriga rum. Någon form av stensatt brunn eller källa bör naturligtvis också ha funnits. Människorna levde hyfsat under vikingatid, troligen bättre än under medeltiden. Inga tecken på karies har hittats men stort tandslitsage beroende på grov malning med handkvarnar. Inte heller har det hittats tecken på undernäring eller bristsjukdomar. Mer om kost mm nedan.

 

Gårdens boskap

Animalieproduktionen var helt dominerande och smör var den enskilt största produkten som användes för att betala skatt. Djur som man haft var får, get, häst ko, gris och höns. Under vikingatid var fördelningen ca 35% nöt, 50% får/get och 13% svin. Efter vikingatiden ser vi att andelen nöt är konstant (35-40%), andelen får/get ökar lite till mellan 55 och 60% medan andelen svin minskar till att vara nere på 3% under 1800-talet.

 

Gårdens ängar och åkrar

Strandförskjutningen gav arealer för animalieproduktion. Ensäde var den metod som användes, tvåsädet infördes först under medeltiden. Alla verktyg var av trä, järnskodda verktyg infördes först på tidig medeltid. Järnskodd spade innebar då en enorm förbättring för sådana arbeten som dikning och nyodling. Årder var förhärskande dvs plogen hade inte slagit igenom och så var det ännu under sen medeltid. Korn var den dominerande grödan ända till 1600-talet, råg kom under senmedeltid och bara i små mängder. Havre kom inte förrän under 1500-talet. Korntalet var ungefär 2 vilket betyder att skörden korn var ungefär 2 ggr utsädet.

Byns vikingatida gård kan ha haft ungefär denna vinterstallade boskapsbesättning: 1 häst, 6 nöt och kvigor, 8 får eller getter, 1 svin samt 1 kalv och 3 lamm eller killigar. Även ett okänt antal höns fanns troligen. Den naturliga mängden gödsel räcker då för ca 1 hektar ensädes åker. Naturliga våtmarksängar uppskattas ge ca 500 kg hö per hektar. Det totala foderbehovet under 7 månaders stallning borde då ge att man behövde en strandängs- eller våtmarksareal på närmare 17 hektar. I 1542 års jordeböcker är böndernas samlade areal 24 2/3 öresland dvs ca 37 hektar.

 

Gårdens matproduktion

Den vikingatida gården levde till stor del av fångst, samlande och animalieproduktionen. Åkerbruket hade endast en marginell betydelse.

Vilt från skogen utgjordes av ekorre och hare.

Fåglar som fångades var ejder, grågås, järpe, storskrak, sångsvan, och uggla. Dessa jagades med snare, båge, nät, fågelstock och snaror.

Från havet fångades säl, aborre, gädda, gös, mört, id, lake, sik, strömming, torsk och ål. Nät, not, krok, ljuster och katsor användes för fiske och sälen jagades med nät, klubbor och harpun.

Ägg plockades ute på öar och skär.

Man samlade även tex bär och nötter från skogen. Svamp var dock inte betraktat som föda.

Spår efter älg och rådjur saknas helt i mathållningen.

Slaktåldern för boskapen var relativt låg, endast var tredje kalv och knappt vart femte lamm behölls till vuxen ålder. För svin var utslaktandet ännu större.

En ko gav på 1600-talet ca 700 kg mjölk per år (idag ca 8500 kg/år) med ett kaloriinnehåll på ca 500kcal/kg. Getter och får gav ca 40 kg mjölk per år.

På 1500-talet har nog fisket och säljakten minskat då ”gällertalen” i 1500-talets jordeböcker visar på väldigt låga tal jämfört med andra skärgårdstrakter. Första halvan av 1600-talet var boskapsbeståndet för varje gård ca 0,5 hästar, 0,2 fålar, 1,2 ston, 0,1 tjurar, 0,6 stut, 6,2 kor/kvigor, 5,5 får, 5,3 getter och 1,1 svin.

Detta var ganska likt andra delar av Uppland.

 

Handel med omvärlden

Påbörjan till städer skapar på den här tiden efterfrågan på agrarsamhällets produkter.

Arkeologiska fynd från närliggande gårdar visar på externa direkta eller indirekta kontakter med Kaukasus, Bysans, Kalifatet, Ryssland, Östersjöområdet. Från England och Tyskland har silvermynt hittats. Området var inte mer isolerat än andra områden utan boplatserna uppvisar en stor rikedom på externt producerade hantverksprodukter. Gården var troligtvis självförsörjande både vad gäller livsmedel och andra nödvändiga varor. Dock finns järn och avancerade hantverksprodukter som kammar, pärlor och bronssmycken i de arkeologiska fynden vilket visar på ett varuutbyte. En storskalig järnproduktion baserad på myr- och sjömalm har förekommit i Valbotrakten. För att kunna köpa/byta sej till dessa varor krävs en egen överproduktion som varit attraktiv. Ejderdun, sältran och torkad id är några produkter som nämns som möjliga. Älvkarleby marknad samt marknadsplasten i Östhammar är möjliga handelsplatser. Även Köpstaden i Österlövsta socken (i Skärplinge) bör nämnas då den funnits åtmistone sen 1300-talet. Det finns uppgifter om att det fanns människor som ägde skepp i Hållnäs redan på 1300-talet. Köpmålabalken från Magnus Erikssons Stadslag från omkring 1350 säger att ”alla män från Finland, utom Åbo borgare, från Nyland, Roden, Hälsingland eller Gästrikland skola ingenstans driva sin handel med skepp utom i Stockholm” Det var relativt välmående bönder med kontakter både i öst och väst.

 

Överhet, lagar och skatter

På 1000-talet i Mälarlandskapen fanns ingen kungamakt utan lokala stormannagrupper (som reste runstenar), mest i centrala Mälardalen. Det finns inga spår av vikingatida överklass i Roden. Åtminstone tidvis befann sej vår Göksnårebonde i någon form av beroendeförhållande till en mer eller mindre avlägsen överhet.

Nestorskrönikans notiser om varjagernas tributkrav på folken söder och öster om Finska viken på 800-talets mitt samt Ingvarståget på 1000-talet visar att de ledande stormännen i högre grad skaffade sej tillgångar genom plundring och handel än genom beskattning av allmogen. Ledungen var ett tidigt sätt att utkräva en typ av skatt, nämligen deltagande i eller bekostande av skepp och aktioner, både offensiva för plundring och defensiva för försvar.

Efter 1200-talets mitt ersätts det aktiva deltagandet med andra pålagor.

Kronans pålagor finns angivna i Upplandslagens konungabalk 1296 som stadgar om skeppsvist, tings- och ledungslame samt ättargäld. Skeppsvist var proviant till skeppens besättning, tingslame var den skatt som betalades de år då ledung utgick och ting därför inte hölls, ledungslamen ersatte ett personligt deltagande i ledung och ättargäld var ursprungligen att alla var skyldiga att bjuda kungen och hans män mat och husrum, det blev sen att motsvarande ändå skulle betalas även om han inte var på resa där. Skatten betalades med penningar, smör och humle. (Senare tids skiften visar på att det fanns humlegårdar långt in på 1800-talet i byn)

Tingslame betalas av envar som äter sitt eget bröd och utgörs av 8 marker smör och 1 örtug penningar. 8 marker smör var ca 3,4 kg. Ättargälden betalades per skeppslag men det var ungefär 60 gårdar per skeppslag så summan för gården blev ca 32 penningar och 0,85 kg humle.

Ledungslamen bestod i 1 mark per åra. Skeppen som var aktuella hade ca 40 åror vilket gör att varje bonde skulle betala ca 128 penningar.

Kronan kunde även kräva in extra skatter. En sådan är 1312 års markgäld där många byar nämns för första gången i skrift.

Det äldsta belägget i trakten för att ett ”tionde” till kyrkan betalas är 1280 i Älvkarleby.

Skyldigheterna gentemot kyrkan erlades tex i form av sädes (eller åker)- och kvicktionde.

Åkertionde bestod av var tionde skyl av säd, var tionde bunt av lin och hampa, av ärtor, rovor, bönor och humle. En tredjedel tillföll prästen medan 2/3 delades lika mellan biskopen, kyrkan och de fattiga. Kvicktionde tillföll helt till prästen och bestod i vart tionde under året fött djur, samt tionde av jakt- och fiskebyte. Dessutom var bönderna skyldiga att bidra med dagsverken för byggande av kyrka och prästgård. Avgifter fick även betalas vid dop, bröllop och begravning.

Totalen var bara några procent av produktionen på gården. De extra skatter som pålades ibland tex margälden år 1312 gjorde att skatten kunde bli uppåt 30% av produktionen. Med kyrkans tionden mm var den årliga skatten 15-20 % och kunde gå över 30% vissa år.

Från början av 1300-talet, började mynt finnas och användas på gården.