Denna berättelse handlar naturligtvis om Johanna Matsdotter, men den handlar också väldigt mycket om Göksnåre under 1860-talet. Den inspelning som görs med Johanna 1935 har legat till grund för ett flertal vetenskapliga arbeten om språk och dialekt. För mej som lekman på detta är det ganska svårgenomträngliga analyser som görs men ganska intressanta. Vad som är lättare att titta på är då vad Johanna berättar om i intervjuerna mer än hur hon gör det. Jag ska jobba med materialet och försöka ”översätta” det och berätta om hennes Göksnåre på 1660-talet. I materialet berättas att man inte vet riktigt vem Johanna egentligen är men det är nu klarlagt. Först kommer här berättelsen om hennes liv, sen följer själva intervjuerna och sist de svåra språktekniska analyserna. Välj själva vad ni orkar och klarar.
En förklaring: ULMA= dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala.
De följande texterna är hämtade från tidsskriften Svenska Landsmål och svenskt folkliv 1982.
Johanna Matsdotter (21/9 1851-1/11 1936) i Göksnåre. Hon föds i Göksnåre nr 1B med föräldrarna Matts Ersson Åkerlöf (25/3 1801-6/4 1876) och Kaisa Stina Persdotter (9/9 1811-5/10 1871) Hennes förfäder på mammans sida har haft detta hemman och det ursprungliga odelade Göksnåre nr 1 i många hundra år. Pappan kommer från Leufsta. Hon flyttar som sextonåring 1867 till Slada som piga. 1868 flyttar hon vidare till Kårbo. Efter 1 år där flyttar hon vidare till Barknåre. Där stannar hon i 2 år till 1871 innan hon flyttar vidare till Böle nr 2 där hon 1872 gifter sej med sonen i huset Karl Erik Karlsson (18/9 1849-7/4 1919). Där får de Johanna Kristina (21/2 1873-3/2 1952) se nedan, Carl Johan (3/10 1875-2/9 1943) se nedan, Eric August (12/5 1878-13/2 1957) se nedan, Clas Leonard (7/8 1880-1/7 1883) som dör 2 månader gammal, Maria Josefina (25/1 1883-6/2 1913) se nedan, Emma Charlotta (12/10 1885-15/7 1971) se nedan, Claes Wilhelm (19/7 1888-15/4 1964) se nedan och Edith Julia (25/6 1891-23/5 1966) se nedan. De får ta över ca 1890 när Karl Eriks mor dör. Hennes man Karl Erik dör 1919 och sonen Eric August tar över. Hon flyttar 1930 till dottern Edith Julia i Kärven och dör 1936, 85 år gammal.
Nedan finns hennes barn och barnbarn redovisade. Hon fick 37 barnbarn, 31 av dem dog i norra Uppland. Det borde alltså finnas uppåt 100 barnbarnsbarn till Johanna Matsdotter i livet idag som alla är födda inom en väldigt liten område i eller runt Hållnäs.
Dottern Johanna Kristina (21/2 1873-3/2 1952) flyttar 1896 till Barknåre nr 1 i Åddebo och gifter sej med Per Gustaf Persson (13/1 1873-22/6 1935) från Edvalla. De får barnen Ebba Kristina (29/7 1896-15/4 1994) som dör 97 år gammal, i Hållnäs, Maria Ottilia (25/1 1898-22/12 1992) som dör 94 år gammal, i Skutskär, Hanna Josefina (28/7 1899-10/3 1990) som dör 90 år gammal, i Östhammar, Ida Axelia (20/2 1901-5/2 1989) som dör 87 år gammal, i Skärplinge, Edit Julia (21/9 1902-6/11 1977) som dör 75 år gammal, i Skutskär, Carl Gustaf (30/3 1904-3/6 1991) som dör 87 år gammal, i Skutskär, Emma Regina (7/9 1907-16/11 1977) som dör 70 år gammal, i Skutskär, Gertrud Elisabet (4/10 1910-2/5 1978) som dör 67 år gammal, i Lövstabruk och Johan Sigvard (31/10 1912-21/7 2003) som dör 90 år gammal, i Tierp. De flyttar 1929 till Prästgården. Johanna Kristina dör 1952, 78 år gammal.
Sonen Carl Johan (3/10 1875-2/9 1943) flyttar 1897 till Kärven nr 2 och 3 som dräng. Året efter gifter han sej med dottern i huset Hulda Persson (23/5 1879-26/6 1905) och de tar över hemmanet. De får barnen Carl Joel (5/4 1899-29/3 1985) som dör 85 år gammal, i Älvkarleby, Johan Samuel (24/11 1901-25/11 1977) som dör 76 år gammal, i Lövstabruk, Sven Gösta (27/5 1904-9/4 1905) som dör 10 månader gammal. Hustrun Hulda dör 1905 och han gifter om sej 1907 med Maria Augusta Andersson (29/5 1869-26/7 1967) som är född i Slada men nu kommer från Films socken. De får barnen Hanna Maria (12/2 1908-7/8 1987) som dör 79 år gammal, i Skutskär, Beda Augusta (17/5 1909-8/8 1980) som dör 71 år gammal, i Kärven, Rut (4/10 1910-21/8 2003) som dör 82 år gammal, i Snatra och Sven Gösta (5/5 1914-23/8 2003) som dör 89 år gammal, i Karlholmsbruk. Carl Johan dör 1943, 67 år gammal.
Sonen Eric August (12/5 1878-13/2 1957) i Böle nr 2 gifter sej 1901 med Maria Persson (13/10 1877-4/8 1961) från Barknåre nr 1 i Åddebo. De får barnen Edit Maria (13/1 1902-5/12 1984) som dör, 82 år gammal, i Barknåre, Karl August (13/1 1902-6/11 1986) som dör, 82 år gammal, i Böle, Emma Axelia (18/3 1903-15/3 1948) som dör, 44 år gammal, i Tobo, Elsa Albertina (26/11 1907-2/10 1985) som dör, 77 år gammal, i Lövstabruk, Knut Evert (13/1 1911-27/2 1911) som dör 1,5 månad gammal, Rut Julia (13/3 1912-6/7 1994) som dör 82 år gammal, i Skärplinge. Johan Daniel (3/2 1915-22/3 1915) som bara blir 19 dagar gammal samt tvilligarna Frida (14/5 1916-26/8 1989) som dör 73 år gammal, i Skärplinge och Ester (14/5 1916-21/10 2003) som dör 87 år gammal, i Tierp. Eric August dör 1957, 78 år gammal.
Dottern Maria Josefina (25/1 1883-6/2 1913) flyttar 1903 till Åddebo nr 1 och gifter sej med sonen och arbetaren Johan Leonard Östergren (18/5 1878-18/11 1908) De får barnen Rut (22/5 1903-27/9 1979) som dör, 76 år gammal, i Uppsala och Johan Anton (2/2 1905-26/6 1992) som dör 87 år gammal, i Tierp innan de flyttar till Kisbergs ägor, Vendel 1907. Där får de Evert Leonard (16/4 1908-18/4 1925) som dör 17 år gammal, i Rossle, Vendel innan hennes man Johan Leonard dör redan 1908, 30 år gammal, av tuberkulos och hon blir då fattighjon. 1912 får hon den oäkta Karl Bertil (27/2 1912-25/2 1913) som dör 2 dagar före sin 1-årsdag i fattigstugan i Vendel. Dottern Rut är piga hos sin bror i Kärven från 1918 till 1922 då hon flyttar till Vendel, Nyboda backstuga där hon blir fosterdotter till Johan Petter Asplund och hans hustru Anna Maria Andersdotter. Maria Josefina dör 1913, 30 år gammal, i fattigstugan i Vendel.
Dottern Emma Charlotta (12/10 1885-15/7 1971) flyttar 1901 till är piga på 2 olika ställen innan hon flyttar 1905 till sin bror Carl Johan i Kärven. Är sen piga på olika ställen innan hon flyttar till Slada nr 3 Nyhamn 1908 och gifter sej med sonen i huset fiskaren och torparen Jan Erik Andersson (15/3 1886-27/9 1961) De får sonen Karl Johan (11/3 1908-3/6 1980) som dör, 72 år gammal, i Österbybruk innan de 1910 flyttar till Öfverbo, Skuttunge där han blir skogsarbetare. Där får de Erik Albert (24/2 1910-21/1 1981) som dör 70 år gammal, i Uppsala innan de samma år flyttar vidare till Kjettslinge, Vendel. Emma Charlotta dör 1971, 85 år gammal, Österbybruk.
Sonen Claes Wilhelm (19/7 1888-15/4 1964) flyttar till Kisberg, Vendel 1909 till sin storasyster Emma Charlotta. Han flyttar tillbaka till Bölö, Hållnäs 1912 till sin bror Erik August där han jobbar som kraftledningsman. Han gifter sej 1924 med Emma Maria Larsson (22/9 1889-12/11 1963) från Vansö, Sörmland och flyttar dit till Elma nr 1. De får Karin Birgitta Maria (7/3 1925-15/1 2013) som dör, 87 år gammal, i Strängnäs. Han blir linjeförman. Han dör 1964, 75 år gammal, i Vansö.
Dottern Edith Julia (25/6 1891-23/5 1966) Efter att hon varit piga hos sin bror i Kärven och på andra ställen flyttar hon till Kärven 1912 och gifter sej med sonen i huset arbetaren Johan Martinelle (18/12 1890-19/1 1968) De har sen tidigare sonen Johan Einar (27/9 1911-26/12 1990) som dör 79 år gammal i Uppsala och de får sen Edit Wilhelmina (21/6 1913-11/11 1962) som dör 49 år gammal i Vältesta, Vansö, Sörmland, Josef Emanuel (4/1 1916-1/9 2003) som dör 87 år gammal, i Gävle, Edvin Julius (31/7 1917-19/5 1999) som dör 81 år gammal, i Sandviken, Karl Valdemar (18/4 1921-6/2 1995) som dör 73 år gammal, i Tierp. Edith Julia dör 1966, 74 år gammal, i Kärven.
Hållnäsmål
Utskrift av en uppländsk inspelning Av Rune Västerlund
Den text som här skall framläggas tillhör en av ULMA:s allra äldsta inspelningar. Den togs upp på skiva vid en av de tidigaste resorna med den grammofoninspelningsapparatur som inköpts våren 1935. Upptagningen gjordes den 2 augusti 1935 av Folke Hedblom och Manne Eriksson i prästgården i Lövsta bruk, och som kontaktman medverkade komministern i Österlövsta, Erik Arnland. En redogörelse för inspelningssituationen ges av Hedblom i SvLm 1978/79, s. 124f.
Sageskvinnan heter Johanna Karlsson och hör hemma i södra delen av Hållnäs socken. Hon är född 1851. Hennes dialekt uppges vara »sär- sockenmål», dvs. ett mål påverkat av forsmarksmålet och österlövsta- målet. Hon har tillbringat hela sitt liv i Hållnäs socken och båda föräldrarna är också från socknen, varför hennes mål torde vara tämligen represen- tativt för det äldsta språkskiktet i denna del av Hållnäs på 1930-talet, särskilt som hon tycks ha varit ganska omedveten om mikrofonens närvaro under samtalet och följaktligen opåverkad av denna.
Johanna Karlssons identitet har tyvärr inte kunnat fastställas med full säkerhet. ULMA:s register upptar endast namn och födelseår. Hjördis Ollongren uppger i sin uppsats (ULMA 12627) att Johanna Karlsson är född 1851 i Göksnåre utan att ange källa för uppgiften. Vid förfrågan hos pastorsexpeditionen i Hållnäs och hos äldre personer från Göksnåre och kringliggande byar har det dock ej kunnat klarläggas vem denna kvinna skulle vara. Möjligen kan det vara den kvinna som i död- och begrav- ningsboken för Hållnäs församling står upptagen som död 1/11 1936, brukare Carl Erik Carlssons änka, Johanna Matsson, boende i Kärven hos Johan Martinelle och född i Kärven 21/9 1851. Kärven är en by som ligger strax väster om Göksnåre. Att döma av kvinnans berättelse om slåtter, där platser som Skaten, Vavd och Årböle nämns, tycks det dock närmast vara förhållandena i Göksnåre som avses.
Uppland, Olands hd, Hållnäs sn, Göksnåre
Johanna Karlsson, f. 1851. Insp. 2 augusti 1935.
Talande: JK = Johanna Karlsson, FH = Folke Hedblom
Klicka på länken nedan och lyssna på Johanna.
Ljudupptagningen tillhör
INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN
Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala (DFU)
Det är inte tillåtet att kopiera filen men man kan beställa den av dem om man vill.
Innehåll
ULMA Gr 53 A: Om den äldre klädedräkten. Kläder vid bröllop och begravning. Beskrivning av brudhimmel.
ULMA Gr 53 B: Bröllopsmat. Beskrivning av stacktårta. Förning vid kalas.
ULMA Gr 54 A: Slakt av kalvar och får. Knapphet på livsmedel. Odling av potatis, råg, korn och blandsäd. Torrläggning av sankmarker vid Göksnåre och uppodling av dessa. Höslåtter på mossarna.
ULMA Gr 54 B: Kvinnoarbete att plöja, harva, lasta och breda dynga och hacka torv. Tröskning med slaga och matordning under tröskningen. Johanna Karlsson deltog i slåttern och fick tidigt lära sig slå.
ULMA Gr 53A
JK Jaa, e l va sfs’ rtt på tröjjene då’ si (å —) [å strengt?]. [Skratt.] Jag eh (Hu(r) …)
FH Hur (—)
JK Ja ha kva’r enn så ja sa (dum sum)2skulle villa kkä’ -sse (i) (da’lr- gu’bb —) [ddirgu’bbkiredd el. da’ku’bbkkäder?] så ha ja … [skratt] ha ja (e) trölNa), (e) tscka däir (Jaa.) trö’jja kva’r. (Jaha.) Jaa, mä sjs’rtt se dä’ir å. (Jaa.) Ja’a (å) så ett fs’rk(84-)3senn (—) f8’rk(8k)4då på dä här vise barn n ha’lsd’uk (eh). (Jaha.) A’llri näge vi’dare förstås sö’ nnda’ r å sånnt (e).5(Nää.) Näj, inte fa’ nns-e en ha`tt dao (—) [skratt]. Jaa, tjä’re, ä går-‘nt a’ nn ta’ ir å’mm heiru häru han ha’ dde de. [Prat i bakgrunden. — Skratt.]
FH Va va dä för färj på dåm där kläderna då?
JK Joo eh, nä vi väivde d8m ruitign åt kä’rra ss’mmnrklrä’ider, ry’slit snyggn klrä’ider (—). E’nn var-e mä briu’nt å svä’rtt å se’n hadd(e vi) blrå’tt å, (Jaha.) å se dä’r å, å menn a’nnars vä’rddas- sjalrva va’rddaskkä’id’n (sv) va he’lsvä’rttn he. (Jaha.) Å så spann vi u’ll sjakv.6 (Jaha.) Ä var-nte il ligg(a) å ssivva till ho va seks sju’ då e.5
FH (Ni) fick gå tidit åpp. JK Klråcka fy`rn he å habfy’rn väre’ nda msrr(s)n å s(s) sittn vi (Tänk!) spi`nnrå’cken. Å a(ll) to’ na,9kunde få n fe’mti tuttarl° li’n.
‘det’, eg. ‘hä’, självständigt pronomen. Reinhammar s. 138f. Andra former av detta ord som uppträder flerstädes i texten är hd, hä’, he och ä. I växling härmed använder Johanna Karlsson även former som då och de. Jfr även ett not 69 samt not 8 och 81. 2 Ev. um dum.
3Ev.fs`rkireel.flå-ad. 4 Låter för utskrivarens öron som va’Isfu’rk(84), vilket dock inte tycks ge begriplig mening. 5 e ‘inte’, enklitisk negation i slutet av en nekande sats. Ordet motsvarar troligen inte riksspråkets ej, utan torde kunna härledas från det fornsvenska e (ä) i nekande sats. Jfr Schagerström 1882: 38. Jfr även talrika exempel i den följande texten och Tiselius s. 147. 6 Ev. sjskv. 7 här använt som infinitivmärke ‘att’. 8 ‘det’, eg. hä, självständigt pronomen, här använt i en elliptisk konstruktion. Jfr not 1. 9 »tonad» 1. ‘lin’ el. ‘hampa’, 2. ‘garn av lin el. hampa’. Här antagligen fråga om den första betydelsen, ‘lin’.
tutta m. = ’12 hässlor, buntar el. knippor av (två nävar bråkat) lin’.
(Jaa.) Å a’llt de där skulle spi’ nnus för he’nder. Å senn på(o)våorn börjar u’lld’n då. (Jaha.) Å sparnn allt sånnt däir då, (Tänk!) å s(u) fä’rju vi sjalrv6 åt kä’rra, he’älsvdrtt, å bar i’ ll (se)I2däir, (Jaha.) (kuuk)svä’rtt re’nning då ti värddas. (Jaa.) Menn de va stä’ rkt. [Skratt.]
FH Dä va starkt dä där.
JK Ja(a). [Skratt.] E hu’llt.13[Skratt.] Ja, tjä’rre sö’ytu, ja sä’gger så
- Menn dum skra’ ttur sånnu här u’ngu nu när han tälrur m
hi4-,-u han a ha’ft-e se däir.” FH Ja menn dä är fukt å jöra dä. JK Ja. [Skratt.] Fur um dum skulle gå’o så klre’ddu nid furstes eh, ja
i’nte var-e mö’jlit e! Jaa, vi hadde de furfer)lit um (h)an te’nker på
de!
FH (Menn dän) va vacker dän där gamla dräken.
JK Ja`a, d(u)m va’r hä’ i si, å vi väivde riu’tigu tjo’ lu(r) ty’slit gra’nnu vi furster ni me u’llga’rdn å spa’nn s(s) fi’nt (d)å å … å bo’mulls- re’nning å väivde rid agn,(å) va ryslit va`ckru dum.I5Menn ba’ru hemmvä’ivdu (si). (Jaha.) Jaa.
FH Hur va ni klädd på b- … på bröllåpp å begravningar å såna där till(fällen då)?
JK Jo`o, vi hadde m-… mu’rku kke`nningur, svä`rttlare’nningur då på begra’vningur. (Jaha.) Å så(r) nä-rum ji’fte s(e) så-‘nte var-e vi’ tu s8m16dum har ned,e var sväirttu dåo mäi. (Jaha.) Ja`a, vi hadde svdrttkire’nningur dåo. Å dum va’r se däir då s(s) vi hadde barn en b-‘u’s då å mibasstjo’117inte var hä’i att (de) var s(e) här jo’ rdu s(s)m16dåm har d(u)m nid (e). (Nää.) Dä18va-(‘nt) tå’cke mo’de då’o (e). [Skratt.] (Nää.) Nääj då!
FH Hur var brud’n klädd då? JK Jåo, (eh) ho va … ja ja sa’ s(s) ja, te’nk i alla fall (—) [heiru?] ri’ktit klre’dd (‘n ve) 0119kro’na, dä(n) s(u)m inte hadde (gu’ll)- kro’nv s(8) hadd (an) en kro’nu jord ‘nda’å s(u) häir me fy’ru stå’kpur. (Jaha.) Å va fi’n ry’ slit å (eh), å ss hadde vi eh sånn däir diade’m i … frammi hu’vve 5(8) här, mä’i då’o, s(u)m ä (ä) n’u’, (Jaha.) fast eh de va (—) mycki meär, stö’rre då enn vä(r) dum har
Il ‘slog in, använde (ngt) till inslag (i väv)’. 12 Svagtonsform av ‘så’. Jfr s(8) tidigare i texten och passim. 13 Pret. av hålla (fsv. halda, pret. hiolt, hiölt, hult m. fl. former). Jfr SAOB H 1730-1731 och Rz s. 237. 14 ‘så där’. Jfr liknande former flerstädes i texten. 15 [(atp] 16 Snarast [sam] = sam el. sum? 17 = »midjebandskjol»? 18 [da] el. ev. [da]. 19 Ev. = ‘tänk — huru riktigt (ordentligt) klädd man var med —‘?
dåm n’u’, (Jaha.) (på hä vise). Å va fu’llsa’tt me blro’mmer då
helv brö’ ste. (Jaha.) Var fu’llsa’tt mä blro’mmer då se.
FH Då va vackert dä.
JK Jaa! Å ja sa’ s(u) ja (å su) nä vi hadde så(nn) vacker briu’hi’mmil då. (Jaså!) Ma. Mitt under där vi’ så’tt då briufå’irke, s(8) hadde vi se’tt2° sånnu här e`ktn sto`rsja’lnr vi ka’llur, (Jaha.) sto’r(n). Å S8 se’tt(e) vi dum fy’rhö’yrnit då mitt under briufå’Irke se däir ve fö’nstre då där vi sått. Å s(s) en a’nn lit’n fi’ne[r] sja’l då blro`m- mige(r) ryslit inni’ de däir då ijenn. (Jaha.) Å se’tt(e) se dä jr, å sette gra’nnn blro’ mmer innafurre i de däir. [Skratt.] (Å de) däir kallti vi fur bru’hi’mmil. [Skratt.] (—)
ULMA Gr 53 B
FH — (bestämd) årdning då?
JK Ja’a [skratt] ja, no var-e i’nnma’rign21ti’der.
FH Å mycke mat förståss, (Ja’a.) på bröllåpp.
JK Ja ry’slit22var-e dåo. Menn inte var-e se häi(r) my’cke eh [skratt] (—) s(å)m (—) s(å)m d(u)m har n’u’ till (ti’der). (Inte?) Nä`äj då! Dä va’r inte sa’o p(å) den ti’d(‘n) e. [Skratt.] (Jasså?) Nä`äj då! FH Va var dä för rätter då? JK [Skratt.] Ja’a, [skratt] jo`o, dä var så’o s(e) dä’r hadd(e) vi (ju) fell buljå’ng, s(å)m eh nyttjns enn i da’g å p-… å paste’jj(er) [furstå’os], å se’nn var e fä’rskfi’sk å påta’tis. (Jaha.) Ja’a å se’nn då om vi villde ha br1u`nbö’ener23(hälle) makaro’ner å ste’äk. (Jaha.) Ja’a (—) å S8 var-e inte Puke (eh) någe vi’dare senn, vi hadde lö’Ypska’ Ku 24 då på de’n ti’d’n se. ([Skratt.] Jasså!) Nyttjus k(a)-… tacka lö’ypska’ker då, å då hade vi t(u)cka däir fi`nre’tt då farstå’os me plro’ mm(o)n å … å nsgge t(s)cka däir då, (Ja.) å (o’st)ka’kn dännn. (—) å ss var-e tå’ort(n) si. (Jaha.) Å S8 var-e tå’orter barn ba-… eh t(u)ck(a) här me’ba’kelsetå’orter,25(ä) var-
20 ‘satt’ av sätta, som i målet antagit svag böjning efter andra konjugationen. Jfr sette ‘satte’ och se’ttes ‘sattes’ i den följande texten. 21 ‘illmariga’, här snarast ‘lustiga, egendomliga, märkvärdiga’. (SAOB I 651, Hq 410, Rz 292.) Jfr not 78.
22frombd.
23 ‘bruna bönor’. 24 ‘maträtt beredd av mjölk med tillsats av ostlöpe jämte ägg, vetemjöl, saffran, socker och salt och gräddad i ugn’. Denna uppgift har benäget meddelats mig genom Matts Josefsson som även lämnat hjälp vid identifieringen av övriga här omtalade rätter och bakverk. 25 ‘bakverk av (rektangulära) smördegsbakelser som sporras i ena långsidan med bak- sporre och böjs och läggs ihop så att de bildar ringar. Ett antal ringar varvas på varandra i flera lager som görs allt mindre så att tårtorna smalnar av upptill’. Synonymt med
stdckta’orter som omtalas i det följande?
nte sånna häir s(a)m d(a)m »Yr nu’, (Inte?) tåcku här sta`ck- tdorter,26(sto-) …
FH Hur såg dåm ut då då?
JK [Skratt.] (– -) Jo’o dum va full (—) [så här] hö’ygn (—) d(a)m va (full) s(e) hä(r) hö’ygn (allti). (Jaa.) Ja’a. Å då var-e barn me ri’ngar runteri-kri’ng då enda då, å sa . . . [skratt] en hö’ysta’ck, [skratt] s(8) var d(a)m jö’rda. [Skratt.] (Jaha.) Jaa. [Skratt.] Ja’a ja, ja ha ju sjairv vii(r)i mä’ i å ko’ ko s(å) ja ve’at. (Jaså.) Han skulle ha (e)n (eh) trr0 tjilo smu’ur, å så n li’te(r) gre’ddä. (Jaha.) Ja’a. Å Sa skull-e (ju) varv (s)å’cke återåt27de däi(r) å då ny’ttjv dum bre’ nnvin på den tid’n då skull (dum ju) ha [e]tt gas bre’nnvin i de däir. (Jaha.) Ja’a då … ja e var å … å eh menn (ett) sm8’ure28s(s)m jo’rde de däir tå’ortene s(e) däir (Jaha.) fr nu. D(8m) var ss (tiu’lign)29etter så’nna. Ja’a de förs ena i da’ g (der)3°Sam vill ha’ s(8) jö’r dum enn se däir. (Jaha.) Ja’a. S(8) ha’r d(a)m (ne’are) vi Hå’llnäis dännu.31 (Jaså.) Ja’a. Menn a’nnars e va le`ggtå’orter32(nu) s(a)m (Jaha.) (dam har). [Skratt.] Jaha.
FH Skulle gräddas dä där då?
JK Ja (—) jo(rd)e34d(a)m s(å) fi`na då å (heh) å s(å) (Jaha.) ri’ng runteri- kri’ng då (eh eh)(—) s(å)nna här n tri fy’ra då s(a)m var inv sto’ ra å senn mi’ nskus-e (aov) unna far unna se däir till e vertt)35s(a)m en (s)åckert(s)pp … (Jaha.) -tå’pp i eindan. ((—) [Visst ja.]) [Skratt.] D(s)m var s(8) fi’nu sa. [Skratt.] Ja’a då.
FH (Dåm) hadde många sånna där då.
JK Ja’a, jo’rde(s) (barn) så’nna då’o. (Jaha.) Allri var hä’i s(å)nnn
36 Jfr ba’kelsetå’orter not 25 ovan och Johanna Karlssons beskrivning i texten.
Ja’a då, (h)e var… hadde en sånn där spu’rrn33då å
27 Låter som »tå’cke li’te ti till [eg. återåt] Återåt = ‘dessutom, (där)till’.
pre:si’s s(a)m (h)an sir en
återåt —», vilket torde kunna betyda ‘socker, litet till …
28 menn (ett) sms’ure osv, torde väl betyda ‘men det [är?] smöret som gör [eg. gjorde] de där tårtorna så där fina’.
29 Troligen = »tulig», a. ‘förtjust, dann, tokig’ (i ngt). (Hesselman, Upländsk ordbok II, s. 706. — Ms. i ULMA.) 30 Möjligen felsägning för dam? 31 ‘där’, eg. ‘däma’.
32 ‘tårtor som består av ett antal på varandra lagda i lagg gräddade bottnar (med sylt el. dyl. emellan). Jfr SAOB laggtårta. 33 ‘sporre, sporrliknande köksredskap, sporrjärn’.
Ev.kix.
35 ‘blev, vart’. Jfr Markey s. 157-164 och 260-261 jämte karta 21. Jfr även Grip §40 anm. 1, s. 70. Längre fram i texten även former som vartt och vårtt. Jfr även bi och be längre fram i texten (not 39 och not 63).
häir le’ggtå’orter s(a)m d(a)m har nid (e). (Nähä.) Nä`äj då. Ja’a. (Vi) hadde ju trev(k)it ry’llit. [Skratt.] FH Jaha. Så skulle väl jästerna ha me se mat å? Ja, hadde ry’llign fö’Y(rn)ingnr. (Jaså.) Ja, [skratt] ja (hä) går-nt ann ta” u’mm-e, kåmm me kålrfa’t.36[Skratt.] (Såå.) Å de ny’ttjur (—) [dam if Hållnäis e’nn att vi ha(r) fö’Yrningnr ((–) [Jaså.]) n(ä)r-e är kala’s. Ja’a. (Jaha.) Ja’a. Menn då’o var-e ori’mlit. [Skratt.] (Å då) hadd an … kund(e) an förr) n sö’Yto’st37 å fa’rsko’st,38par fa’rsko’stur å lög’pska’kn å, å s(å) n ho’per me bu’llnr å (å) … [Skratt.] (—) va far ry’llit (—) [nä an] … å så n ja’a (n) … ett tji’lo sma’ur var de mi’n(s)ta. Dä va väldit. Ja’a, n(ä)r an kåmm. Jaha. Skulle va så mycke i förning? Ja’a (- – -) [då] ((Ja.)) Ja, när heln fami’ljen va’r dåo furståos, menn var an barn n par sty’ckne (Jaa.) då kunde an inte ha s(å) my’cki (e). (Nähä.) Menn d(å)m har-e e’nn kvar s(å) (a)tt dam nyttjar att (—) [vi har]. Jaha. Dä ä ju bra dä när dä ä mycke fåkk.
JK
FH JK FH JK
ULMA Gr 54 A
FH (— [Ni slakta] flera jur förstås (—)?
JK Ja’a då, e va en kaikv ti sy’ltn hä’, å s(a) var-e (eh) tjö’tt te kok(n) a’nnars farstår ni ti ste’äk å, (Jaha.) å de s(k)ulle fell vara ti buUå’ng å. (Jaha.) [Skratt.] (Se) skull-e full va’rn hä’ å, (Jaha.) å s(8) få’or si, få’or, ti llaktn ett få’or å, e va ti lla’ ktn he. [Skratt.] (Jaha. (—)) Å s(s) my’cke fåor såm an födde på dein tid’n!
FH Ja, de va väl mera då än nu?
JK En tju’gu få’or!
FH De va väldit.
JK Inte ti ha ba(rn) n tvao tri’ s(a)m bö’nderna har nu’ e. (Nääj.) Ja,
36 ‘kolfat, kärl (i sht flätad korg utan grepe) som användes vid transport av träkol; ofta om dylik stor, öppen och låg korg använd för andra ändamål el. såsom rymdmått’. Uttal med å här i anslutning till kål (enl. SAOB kolfat)? Bild: se Hesselman, Upländsk ordbok, s. 703. Ms. i ULMA. kåmm me kålrfa’t synes vara ett uttryck sageskvinnan här använder för att bildligt ange storleken av de tärningar som var brukliga.
37 ‘maträtt beredd på samma sätt som färskost (se not 38 nedan) med den skillnaden att
sirap tillsätts efter ystningen och en del av vasslan får koka in i osten som antar en gul
färg’. 38 ‘maträtt beredd av mjölk med tillsats av kärnmjölk el. surmjölk, ägg, vetemjöl, socker och salt, som bringas att ystas efter kokning varefter osten skiljs från vasslan’.
FH JK Ja’a då, ja’a
FH Dåm tog väl reda på allting bättre än nu å?
Rune Västerlund ja sa’ att e bi39se’mre å se’mre en vär40an41hadde de fsriu’t.
(Jaa.)
Ja mer eh . mer eh fö’Ydome’del(n)42där ä då kala’ s får an si’gu i vär43gå’ok, inte ha … inte var-e så’o på de’n tid’n fsrs(tår) ni, e var små’tt um allting då si. (Jaa.) E va’-nte s(s) myttji å`ppo’dlu da’o, (Nää.) me jo’rd å sånnt (dä[r])” s(s)m nu’ ä e. (Nähä.) Eva små’tt um allting. (Jaha.) Ja`a.
JK Ja, va FH Man fick vara mera hushållsam än nu?
JK Ju’st, ja’a då. Åjj åjj åjj! Ja sa’ s(a), ja feck vara s(s) re’dd um allting, e var Sa li’te (—) både sä’id å … (Jaså.) Ja å påta’tis sa ja’g, när an feck se’ttu nä (vi) va he’mmu dänna45ss vet ja många gånger ha vi inte mycke kva’r. Ja, feck an ko’ kv ro’ver å ro’ter46å … (Jaha.) å (a)n feck… [skratt] han feck ha sånnu st’u’vningar (Jaha.) n(ä)r an skulle ko’ka å (—) [Skratt.] Ja a sa’ kt Sa ja. Å ä Sa gra’nnla’gn47[skratt] Sa dam inte ve’ät vä d(s)m vill ha’ fa la.” [Skratt.]
FH Hadde ni inte så mycke potatis då inte? J
K Nä’äj, de se’ttes allri se där my’cke s(a)m (färs) n’u’. (Inte de?) l’nte, e var s(s) lite um jo’rd’n mäi dåo å då skull-e vara farstår ni rå’g, å de skulle vara eh ko’rd’n å de skulle vara [skratt] blra’nd- sä’ed å de skulle (—) [vi ha] ss my’cke ser ni. (Jaha.) Å Sa (v)ar-e a’11ri49att de var så va’tendre’ nkt ve Jöksnå’ore dännu så vi allri kunde få o’dln sam fåk e. (Inte?) Nifäj. Menn e va på si’stene n hä[r] baro’n Sam . . . si’stu baro’n (h)ännä5° baro’n hännä den ddr, (Jaa.) jaa, e va ha’n då Sam kåmm, sam tog å’pp en å’o mitt
39 Bör eg. vara bir ‘blir’. Inf. bi och pres. bir vanliga i Uppland enligt Markey s. 160. Jfr Schagerström 1945-49: §223, s. 48. Jfr även not 63. 4° ‘vad’. Tiselius s. 116. Även formen vä uppträder i den följande texten. 41 Eg. han, häri betydelsen ‘man’, indef. pron. Schagerström 1945-49: § 363, s. 135. I den följande texten även han.
42 ‘livsmedel, mat’. SAOB F 2224. ‘var, varje’.
” Ev. sånnt (e) med enklitiskt e i nekande sats. 45 ‘där’, eg. ‘därna’. 46 ‘kålrötter’. 47 ‘granntyckt, kräsen, grätten’. SAOB grannlaga bet. 4. 48 vä – –ft la ‘vad för slag, vad för något’.
49 Ordet är omotiverat i sammanhanget. Möjligen felsägning el. ett föregripande av det allri som kommer i följande sats. 58 si’stn baro’n (h)ännä ‘sista baronen här’, dåvarande innehavaren av Lövsta bruk,
troligen kammarherren friherre Louis De Geer. Jfr Svenska orter. Atlas över Sverige med ortbeskrivning. D. 3. Ortbeskrivning. L—Ö. Sthlm 1934. S. 793.
ti ta re’da på allting. (Jaså.) Ja`a. Ja’a.
iffinnum he’lu eh m8’ssa51däirijinnum, S8 niu har &tut odla å’pp (Jaså.) heln m8’ssene.51(Jaa.) E ä ty'(sl)it bra dä(r). (Jaha.) Ja(a). (—)
FH Ni fick pulsa i vatten då när ni slog?
JK å!
FH Hur jick-e till då?
JK [Skratt.] Nä vi sto’ g här så var-e S8M ett fly’ runterikri’ng å så
guingn så häir nä vi je’ck (Tänk!) å llo’g å bar hö’y. [Skratt.] (Ja.)
Jä.
FH Så ni fick gå bårfo’ta då förstås?
JK Ä.:rr(i)ja152((—)) Var-e möljlit (ti) feck vi ha53n sko’, [skratt] (—)
(s8m vi) (—) (va) nä vi va ba’r(d)n å vekste åpp nä vi jeck på 1lå’oen.54(Nä(ä)j.) I’nte, nääj då! Å ss lå’ngn vä’egur! Va enda åt Ska’t’n6° dittene,55 He’mm-m8’ssa56 reckte di’t å … å då kunde
vi ha’ … — hur va’r-e flricka ja räekna å’pp, var-e seks te’ägur57 ((—)) vi hadde inna vi kåmm ti di’t — ((—)) [skratt] Va.:(vd)6° — [skratt] by’nn — å senn va Sto`rms’ssa58enda (åpp te)59 kr- bö’ke6° ‘n par (Jaa.) te’ägur. Ja, å var ss ka’llt i va’ttne dä’ir S8 vi var så gira’ da nä vi feck strg å’pp (u) tåcke där rött va’ten61å farstö’Yrde be’än å fötter å feck (—) (nä vi) ste’g åpp på n bä’rghe’ll (Ja.) å feck ve’rmn fö’ttene. (Tänk!) Ja menn hur kann an vara fri’sk å … [Skratt.] (—) Allri ha vi väni sjiu’ku (‘n)dåo e. [Skratt.] (Nää.) Tenk ss hä ‘elrn62vi be,63vi vartt hä’eZen si.
51 ms’ssa, ms’ssene. Se inledande anmärkningar under Kvantitet och Språklig variation ovan. 52 Interjektion, möjligen innehållande ordet herre = ‘Herre ja’? 33 Ev. Var-e mö’jlit? [Inite feck vi ha —
m ‘slåtter’ eg. ‘slått’ av fsv. slät. Uttal med ao-diftong finns i ULMA:s samlingar belagda från Tolfta och Västlands socknar och med ä från Järlåsa, Skuttunge och Vendel i Uppland. ” ‘dit’ (eg. ‘ditna’?).
56 Ortnamn, ‘Hemmossarna’, jfr Sto’rms’ssa nedan. Jfr även topografiska kartans Utmos- sania strax öster om byn Göksnåre mot Skaten till. ” Här uppenbarligen fråga om ‘slåttertegar, (ängs)skiften, (ägo)skiften i ängsslåtter’, ej ‘åkerstycken’.
58 Förmodligen identiskt med Sto`rms’ssene, Stormossarna, mosse norr om Norra Åsjön (Göksnåre, Magön, Stenmo). Ingegärd Isaksson 1935, OAU. Jfr inledande anmärkningar under Språklig variation angående växlingen mellan formerna ms’ssa och ms’ ssene. 59 Ev. (åt).
60 Ska’t’n, Va.:(vd), = Skaten (gårdar, fiskeläge), Vavd (by), Årböle (by), alla liggande i södra delen av Håfinäs, öster, nordväst och söder om Göksnåre i nämnd ordning, på avstånd av ca 4 å 5 km från Göksnåre. 61 Förmodligen avses här rostvatten el. järnhaltigt vatten.
62 ‘härdade’. 63 ‘blev’. Jfr bi not 39 och vs(rtt) not 35 ovan. Pret. be ej belagt enligt Markey s. 260f.
FH Ni vartt dä. JK Ja`a de va’r hä’i si. Ja segger um dum skulle få gato såt° nu bard’n.
FH Steg ni åpp på n bärjhäll då?
JK Ja, tåck(n) däir små’on bä’rghe’lln(r) Sam va på ms’ss’n då fsrster
ni s(s)feck vi stitgn påo då å värmts. fdtte(n)e.
FH Tänk! (Ja`a.) (Dåm) va varmare än i vattne dåm då. (Ja`a.)
ULMA Gr 54 B
JK – – – hadde dåm ingen dre’ng. Då feck ja varv både dre’ng å pi’ga. (Åjjåjj ‘Q då!) Jaa, ja … gå å tjötyrn i åtokern sa ja’ g. Feck gå å tjö’yrn i åtokern å hä’rvn å ma’lw a’ov64å, å s(s) sta° i dy’nghdj- jen å la(ss)n på värss65lass dy’njn å ss breäda dy’nja mäti å hacka ts’rv. (Tänk!) A’llti’ng feck an värn mä’i åm s(s) däir. Ja sa åm ja a ltd ppi fått hulla66 i he’sta n(ä) an skulle sko’. Jela’ka he’star så (d)am feck linda ru’mpa åm ba’kfö’ttene å spdrka, å ‘ndå’o e va- nte ti få värn re’dd då e. (Nää.) [Skratt i bakgrunden.] Ja, de gå(r)- nt ann ta” um heiru han (h)a hä’vi de. Å senn dåo, när dam … me sä’id’n, allri fanns-e ett trutskvä’rk då’o e (he). (Inte?) I’nte på de’n tid’n. Feck truska67me ger. (Jaha.) Klråcka två’o så jeck an å’pp dåo fsrståor ni, å senn sto’g vi då å skulle ha’ viss sju’ la’ g68 il frukå’st då. (Tänk!) Å dåo brö’Yts brö’Y på den ti’d’n. (—) Ett69la’oter” to’kut fsrstå’°r ni, menn ni kann a’llri ten/ca farstår ni hur e va’ fåreutt. Då feck an en fjär’ndas smsrgatos, å inte fanns-e ka’ffi på de’n tid’n. (Nähä.) Nä(ä)j.
FH Va fick ni då då? JK Ja en fjärnMs smarga’os i’nna vi jeck eu’t då i latda se däir,
(Jaa.) å … å stå å trä’ ska de dätir. (Tänk!) Å ni skä te’nka ba’rdn e hu’ ngriga (Jaa.) dsm. Å senn vårtt-e71frukstst då kkåcka åttta, menn (h)o hadde ry1(10it me t(a)cken [h]ä(r) tditmjEark vi kallar si (—). (Jaha.) Hadde my’cken mjskk å påta’tis. (Ja.) Menn brö’y feck bittas72 ide, va så lite um (Tänk!) sätid’n. Ja å … å dåo a’ot
64 »maka av», ‘avlägsna jord m. m. (från harven)’. 65 Väl eg. värst, ‘vart, varje’. Jfr Schagerström 1945-49: §363, s. 135. 66 åm ja a llu’ppi fått hulla i he’sta — konstruktion med tredubbelt supinum: ‘om jag hade (eg. har) sluppit fått hållit i hästarna’. Jfr inf. hålla längre fram i texten. 67 ‘tröska’. Beträffande uttal med u se Hq 1237. I den följande texten även trö’ska. Jfr även tru’ skvä’rk i det föregående. 68 Här avses tydligen lag i betydelsen ‘så stor mängd säd som är avsedd att på en gång tröskas vid slagtröskning’. 69 Ett= ‘det’? Jfr not 1. 78 ‘låter’. Jfr inledande anmärkningar ovan under Accent. 71 ‘blev det, vart det’. Jfr not 35. 72 ‘betas, smulas, sönderdelas’.
an å … å ni skä vel te’nka Sam ba’ rd’n var, (j)a va s(s)eu’thu’ngrig då så många gå’ nger då ss nä an feck ä’ita ss feck (—)ja gå å legg å’pp-e,73 krä’ ikas åpp-e se. Ma’ gan (tålde inte.) ts’ uMe inte de dä’ir firståos. Jaa. (Stackars barn!) Jaa, å s(8) drbeta se dä’ir. Ja nu’ (så) kann dåm int a’nvenda n ila’ ga, dam f8rstå’or se (Nää.) inte pa’o-e. [Skratt.] Ja, ja sa’ så ja, te’nk um dam skulle ha’ de se dä’ir du, (Jaa.) eh tje`nstfå’kki.74 (Jaa.) Å ned skr d(a)m ha sånn fri’he’at. (Visst.) Dam ska” ha frihet ry’llit niu’ . (Jaa.) (—)
FH (Menn) årka kvinnfålrkena me te slå me slagerna så där då? JK Äh, ja’a, var te mä’e hä je’mt. Vi va tri’ då, (ha) gu’bben å bonn sjä’Zrv å ja’ g då, å n gu’bbe — ga’almäkdo’mmen76 — (58) myttje att
an hulk ehlu’d då, (Jaha.) trejj- … den tre’jje han (—). [Skratt.]
FH Måste håll ju. JK Ja’a, s(8) att han (skull —) [skratt] hålla jiu’d. [Skratt.] (Jaha.)
Ja’a.
FH Hur lät slagerna då?
JK Ä?
FH Hur lät dåm då? ((Jo.) [Skratt]) Brukar (dåm) int härma dåm?
JK Jo’o, (hänne ha vi) ha’ rmu dam allti, menn e leät” i’nnma’rit” e,
dåm ka’ nn ju vaorn (psjk- —) kann (Dell »yra,me fi’ngern79 dam etterssm eh dam eh (Jaha.) ja’a, ett(e)rssm dam le’ät. [Skratt.] (Jaha.) När (e)n llog tri’ å fy’ru se däir, ja’a då. (Jaha.) Ja’a tåcke dä’r, menn ja ha g’mt my’cki tå80sånnt dä’ir ned ja.
FH Menn hadde dåm inte nånn värs eller så? Lät … Lät såm »Päls å tröja»?
JK Ju’st! (—).
FH Hur va (de där) då?
JK Ja’a de le’ät på hä81vi’ se fsrstaor ni, ((—)) då eh ((Ja.)) e’tt
två’o tre’ då si, å då skulle den tre’jje ll8u se däir då, då leät-e
73 ‘kräkas upp det’. Jfr ULMA 25493, M. Ålander 1933-43, Kårsta [och] Närtuna, Uppl.: »Det vanliga ordet [för kräkas] var kanske förr lägga opp eller spy».
‘tjänst(e)folket’. Märk bevarat gammalt i i ändelsen. Jfr Kruuse s. 540 och Eriksson 1948: 14.
skä, ska ‘skall’. Om liknande former i Fasterna och Gräsö socknar se Tiselius s. 86 och 141 samt Schagerström 1945-49: § 369 1/2, s. 144. 76 ‘ålderdomen’. Ev. även gammek då men — enligt Hjördis 011ongrens tolkning (ULMA 12627), som här dock ej stämmer med vad jag hör, även om den tycks ge bättre mening. 77 ‘lät’, eg. ‘let’, av låta, fsv. låta, /dt —lät. 78 ‘lustigt’. Jfr not 21. 79 Best. pl. n. ‘fingrarna’. Samma form finns belagd i Bladåker (ULMA 727:2), Harg (ULMA 303: 178) och Skäfthammar (ULMA 303: 590). 8° ‘utav’. 81 ‘det’, förenat demonstrativt pronomen. Reinhammar s. 71 if. och karta 4. Jfr not 1.
i’nnma’rit då de dä j’u’de då tre9je (Jaa.) då sum Ja’a. Ja, e (va) … inte fanns hä’i s(u)m sakt var en masji’n daio (elle nirige).
(Nähä.) Nä’äj.
FH Ni fick slå för hann då? (Ja`a.) Menn de va väl bara kararna såm
slog?
JK Jåo, eh lla’o, he va (v)el ti lla’o, jaa [skrattande], (e) va ti he.
(Jaså?) “15,7 åjj åjj, ja’a då! F
H Slog kvinnfålrkena då?
JK Mä’ija! (Ja.) Hå håll! [Skrattande.] Feck vel bör(Du lla’o nä vi var
inte meär enn trettån a’or, ja när eh … Ja skratt- … måtte82 skra’ttu ja, bro’r min, [skratt] —ja hadde baru je’ nn gu’sse s(a)m va bro’r — å ha’n to’g b- … (å hullt i) li(—) [-knagga] bakfurre83(—)
[sånnn å lärde ((Jaa.))
Den senare delen av inspelningen, ULMA Gr 54 A—B, har tidigare tolkats och behandlats av Hjördis Ollongren i en proseminarieuppsats i nordiska språk år 1939, under titeln Fonetisk transkription jämte kommentar av dialektprov från Hållnäs socken i Uppland. Uppsats för proseminariet i nordiska språk ht. 1939. (ULMA 12627.)
En annan del av föreliggande text, ULMA Gr 53 A, har också tidigare tolkats av Claes Witting i samband med hans arbete On acute and grave contours in Central Swedish dialectal speech (Uppland), 1968 (SvLm B. 65). Därvid har även Manne Eriksson tillsammans med Witting avlyssnat texten. Den utskrift som då gjordes har Witting haft vänligheten att ställa till mitt förfogande.
Själv har jag vid mitt tolkningsarbete biträtts av bibliotekarie Per-Axel Bohlin, född 1936 i Sikhjälma i Hållnäs. Med sin förstahandskännedom om målet i hemsocknen har han kunnat lämna mig värdefull hjälp. Jag har likaså haft hjälp av docent Stiv Jakobsson, också infödd hållnäsbo, som tillsammans med mig gått igenom transkriptionen och gjort viktiga påpekanden. Ansvaret för texten i den här framlagda tolkningen åvilar dock helt och hållet mig ensam.
Ljudbeteckning och ljudbestånd
Den grova beteckning som här tillämpas bygger på den för verksamheten inom ULMA föreslagna. (Ljudbeteckning vid utskrift av fonogram — 77-05-27 SS.) Någon klar uppfattning om fonemsystemet i hållnäsmålet har givetvis inte kunnat nås enbart på grundval av det begränsade material som här står till förfogande. Långvokalsystemet innehåller dock en rad diftonger (se nedan) med åtskilliga varianter (allofoner), vilka i vissa fall redovisats i utskriften. Fonologisk opposition torde inte förelig- ga mellan kort e och kort ä. Den mest frekventa allofonen inom elä- fonemet synes vara stockholms-e [a], som här betecknats med e, men även ä har begagnats i utskriften när ä-kvaliteten varit klart uppfattbar. Likartat kan förhållandet vara i fråga om kort ö och kort 8, som dock är mindre frekventa i målet än elä. Det ljud som här betecknats a realiseras ibland eller möjligen t. o. m. oftast som [a].
Över huvud taget råder rätt stor osäkerhet när det gäller vokalkvalite- tema i ändelser och i trycksvaga småord. I någon mån har normalisering skett, men växelformer har dock redovisats i vissa fall. Bl. a. på sådana punkter skulle texttolkningen kunna förbättras genom kontroller med infödda hållnäsbor och/eller en noggrannare analys av ljudförhållandena i målet.
Monoftonger: i, e, ä, a — n (i huvudsak endast i ändelser), a, y, ö, u, a, o, å, (‘rt).
Diftonger: je (endast i uddljud), e° eä (endast i inljud och utljud), äi äiäe,öy6Y—ö’,iu eU,8U,aoaååoå°.
Ett särdrag för hållnäsmålet är att riksspråkligt kort a framför 4- och r m otsvaras av ä eller a: kä’ rra ‘karlarna’, stärkt, kal-v, spä’ rka,
väre’nda, värddas, vär pron. (i dessa tre fall ev. motsvarande ursprung- ligt ä). Jfr Kruuse s. 538f., Eriksson 1948: 20 och 1951:23 och Grip s. 66 f.
Av diftongerna är je och uj — ett stigande och de övriga fallande. Alla är sekundära och återgår på äldre lång vokal som i fornsvenskan varit antingen lång eller kort: je < é (jelalka < ilaka, je’ nn < in), e’ < (veät < vit pres.), iii < ä el. (dä’ir < där, ä’ita < åta), öy < å (sö’yt8
<sota, hö’y < hå, jöyru <föra ‘göra’), uj — ett < ä (br’u’nt < bränt, eu’t < ät), knt < (t8’ulrde < *tålde ‘tålde’, sm8’ur < *smår ‘smör’, //sti < *shi ‘slå’ — det sista ex. en svagtonsform, jfr starktonsformen 11do <s1), ao åo <å (ga’o <gå, få’or <får sbst.). Jfr Kruuse s. 542, Eriksson 1948: 16f, 1951:23. De slutna långa vokalerna i, o och y samt långt a (<ä) är bevarade som monoftonger: li’n, jo’rd, ry’slit, ba’rdn.
Konsonanter: p, b, m, f, v, t, d, n, s, 1,1 (endast i förbindelsen 11), it, r, tf, j, sj, k, g, ng, h.
Fonemförbindelser av r eller 4- plus dental konsonant realiseras som alveolar eller kakuminal konsonant. Inskott av (tonlöst) d framför n föregånget av r eller 1 finns i denna text belagt i ord som u’llga’rdn, ko’rd’n, ba’rd’n ba’rdn, u’lld’n. Mellan r och n blir detta d alveolart, mellan 1och n dentalt. Detta konsonantinskott torde i svenska dialekter vara begränsat till nordöstra Uppland. Jfr Hesselman s. 23 och 60, Eriksson 1951:22 och karta barn (10 A) i ULMA.
Äldre d är bevarat exv. i sä’id ‘säd’, jiu’d ‘ljud’, la’da och breäda ‘breda’ men bortfallet i brö’Y ‘bröd’. Jfr Eriksson 1948: 14. Äldre g i förbindelsen rg kvarstår i ordet bä’rghe’ll, och s. k. norrländsk för- mjukning kan beläggas i dy’nj8 ‘dynga’, dy’nghöjjen ‘dynghögen’ och myttji myttje ‘mycket’.
Konsonanterna dd (d) och bb har en tendens att realiseras mer eller mindre tonlösa, [d], [b], i in- eller utljud, t. ex. i klre’ddn, kke’dd, födde, re’dd, Va(vd), gu’bben, gu’bbe.
Sj avser sje-ljud tf tje-ljud [ä] och ng äng-ljud [g]. Accent
Riksspråklig grav accent motsvaras i nordöstra Uppland av akut, vilket påpekas av bl. a. Kruuse s. 545, Eriksson 1948: 17 och 1951:23 och Witting s. 49-56. Exempel på sådant uttal förekommer i snart sagt varje mening: fy’rn, blro’mmer, svält-an, tjö’yrn, ru’mpa.1inte så få fall tycks dock Johanna Karlsson använda grav accent i icke sammansatta ord av gravistyp: fe’mti, m8’rkt; klre’nningnr, sp8’rrn, a’llri, drbeta. Mer an- märkningsvärt är måhända ett belägg som la’oter ‘låter’, där grav accent uppträder i ett akut-ord. Samtliga fall av grav accent i enkla ord torde i anslutning till Witting s. 49 och passim kunna tolkas såsom betingade av emfas. Viss reservation bör kanske göras för missuppfattningar av ac- centen från utskrivarens sida. Wittings, Ollongrens och mina hörselin- tryck stämmer inte alltid överens.
I sammansatta ord förekommer flera olika accenttyper. Normal grav sammansättningsaccent med bitryck på efterleden uppträder i många fall: sö’nnda’r, briu’hi’mmil, tje’nstfå’kki. Kanske något ovanligare är akut huvudtryck på förleden, exv. he’alsvdrtt, u’llga’rdn, fu’llsa’tt, bru’hi’mmil, fy’rhö’yrnit. Slutligen förekommer också i sammansatta ord rätt frekvent efterledsbetoning med eller utan bitryck på förleden: halm- j5’r73, hemmvä’ivdn, ss’mmarklrä’ider, bo’mullsre’nning. Jfr Witting s. 50. Såsom framgår av ett exempel som briu’hi’mmil bru’hi’mmil torde accenten i sammansatta ord kunna växla ganska fritt.
Kvantitet
Att gammal kortstavighet i viss mån bevarats i västra Uppland är väl omvittnat i dialektlitteraturen, bl. a. genom Isaacsson 1923. Enligt Hes- selman s. 7 f. skulle rester av gammal kortstavighet finnas i östra Upp- land. Där skulle förbindelsen kort vokal + kort konsonant i tvåstaviga ord förekomma »i ett mindre område af östligaste Roslagen (åtminstone i Blidö socken) samt i Sorunda socken i Södertörn. I enstaka exempel kan man få höra den också i nordöstra Uppland, där den i allmänhet saknas». Se också Eriksson 1948: 16. I vår text finns några få belägg på kortstavigt uttal, och då av ord som ofta står i svagtryck: häru, vän, värv, hä’vi. Dessa är ursprungligen kortstaviga ord, men sekundär kortstavighet påträffas också: näge, Mgn., tjäi’re. Några ord innehållande gammal kort stavelse uppvisar i vår text i motsats till riksspråket eller till vissa andra dialekter förlängd konsonant: ms’ss’n (ms’ssa, ms’ssene), ss’vva, sps`rm, sä’gger segger. Även vissa ord innehållande gammal lång stavelse, där man i nutida mål väntar sig lång vokal, uppträder i målet med lång konsonant och kort vokal på samma sätt som den föregående ordtypen och torde ha genomgått ett stadium då de varit kortstaviga, t. ex. kä’rra ‘karlarna’, tjä’rre ‘kära’ (jfr ovan), nsgge ‘något’ (jfr ovan). Kort å i formen sått (pret. av sitta) torde vara en ombildning av äldre pluralformer med ursprungligt långt å (>14) som fått samma kvantitets- fördelning som infinitiv och presens.
Språklig variation
1 inspelningar finner man nästan alltid att språket kan variera rätt starkt. Det finns växlingar i både uttal och böjning som ofta visar språkföränd- ringar i vardande genom att återspegla en kamp mellan äldre och yngre dialekt eller mellan dialekt och riksspråk. Det finns förhållandevis många exempel på sådan språklig variation även hos en så pass genuin dialekt- talare som Johanna Karlsson. Långt e, ö, u och å som vanligen diftong- erats (jfr ovan) kan även uppträda som monoftonger: he’lsvä’rttn, re’da, jö’r, sju’, krbö’ke. 011ongren skriver dock örb80,4-e,. Kort a framför 4- som vanligen övergår till ä kan stå kvar som a: hakvfy’rn. Jfr ka’Irv ovan.
En växling mellan i dialekten skilda fonem har vi exv. i tri’ (2 gånger) gentemot tre ‘a tr(é) och myttji myttje gentemot mycki — mycke. Formerna ‘missa och m8’ssene synes vara varierande former av be- stämd pluralis ‘mossarna’. Jfr bestämd singularis m8’ss’n ‘mossen’ och bestämd pluralis he’sta ‘hästarna’. I Hargs socken finns både hara och harane som bestämd pluralis liksom också på`ssane ‘påsarna’. (ULMA 303: 191, 303: 177, 303: 181.) För ytterligare exempel på språklig variation se noterna.
Särskilda tecken i utskriften
avbrott i talet; brott i sats- eller meningsbyggnaden. ( ) osäker tolkning; ljud el. ord som uttalats hastigt el. otydligt och ej
kan tydas med full säkerhet. (- – -) ord som sägs men ej kan uppfattas och tolkas och därför utelämnats. tillägg vid utskrivningen; ljud el. ord som talaren ej säger men som krävs av sammanhanget; annat tillägg av utskrivaren exv. förslag till tolkning av parti som utelämnats och betecknats med
- ur texten bortfallna el. utelämnade partier. korta inpass av samtalsledaren el. annan person.
Källor och litteratur
Eriksson, Manne, 1948: Upplands folkmål. (Sveriges bebyggelse. Statistisk- topografisk beskrivning över Sveriges städer och landsbygd. Landsbygden. Uppland. Uddevalla, s. 9-26.)
— 1951: Roslagsmål. (Sveriges bebyggelse. Statistisk-topografisk beskrivning över Sveriges städer och landsbygd. Landsbygden. Uppland. Stockholms län. Uddevalla, s. 18-37.)
Grip, Elias, 1901: Skuttungemålets ljudlära. Sthlm. (SvLm XVIII: 6.) Hedblom, Folke, 1979: Fonogrammet 100 år. (SvLm 1978/79, s. 114-170.) Hesselman, Bengt, 1905: Sveamålen och de svenska dialekternas indelning.
Uppsala. Hq = Hellquist, Elof, 1948: Svensk etymologisk ordbok. 1-2. Lund. Isaacsson, August, 1923: Om södra Fjärdhundralands folkmål. Sthlm. (SvLm B.
21.) Kruuse, E., 1908: De lefvande folkmålen. (Uppland. Skildring af land och folk.
Bd 2. Sthlm, s. 537-552.) Markey, Thomas L., 1969: The verbs varda and bliva in Scandinavian with
special emphasis on Swedish. Uppsala. (Acta Universitatis Upsaliensis. —
Studia philologiae Scandinavicae Upsaliensia 7.) OAU = Ortnamnsarkivet i Uppsala. 011ongren, Hjördis, 1939: Fonetisk transkription jämte kommentar av dialekt-
prov från Hållnäs socken i Uppland. Uppsats för proseminariet i nordiska
språk ht. 1939. (Manuskript ULMA 12627.) Reinhammar, Vidar, 1975: Pronomenstudier. Uppsala. (Acta Academiae regiae
Gustavi Adolphi 65. — Studier till en svensk dialektgeografisk atlas 7.) Rz = Rietz, Johan Ernst, 1867: Svenskt dialekt-lexikon. Ordbok öfver svenska
allmogespråket. 1-2. Malmö. SAOB = Ordbok över svenska språket, utg. av Svenska akademien. Lund 1898—.
82 ‘måste’. 83 ‘bakom’, eg. ‘bakföre’, fsv. bakfore. Jfr SAOB bakför.
Schagerström, August, 1882: Upplysningar om vätömålet i Roslagen. Sthlm. (SvLm 11: 4.)
— 1945-49: Grammatik över gräsömålet i Uppland. Uppsala … (Skrifter utg. genom Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala. Ser. A: 6.)
Tiselius, G[ustaf] Ad[olf], 1902-03: Ljud- ock formlära för fasternamålet i Rosla- gen. Sthlm. (SvLm XVIII: 5.)
ULMA = Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. Witting, Claes, 1968: On acute and grave contours in Central Swedish dialectal
speech (Uppland). An audio-phonetic study. Sthlm. (SvLm B. 65.)