År 1800 är befolkningen i Göksnåre by 128 personer.
I boken ”Uppsala stift, Historiska perspektiv” av Gunnar Granberg
anges att i början på 1800-talet var statens skatteintäkter från Leufsta bruks verksamhet mer än från de 13 största städerna tillsammans. 3000 personer var då beroende av bruket.
Mellan augusti 1800 och juni 1801 dör 22 personer i en epidemi av smittkoppor som går i Hållnäs. I Göksnåre dör Lars Anderssons och Greta Larsdotters 8-årige son Peter (9/7 1792-29/11 1800) Han hade varit sjuk i 14 dagar och dog hos sin syster och svåger i Leufsta.
Varggården norr om Årböle byggdes 1805.
På en karta från ca 1805 nere i Kolhuset står det ”Göksnåra båthus” längst in i Handviken precis där vägen från skogen möter Skatenvägen.
1805 dör Charles de Geer och hans son Carl de Geer (9/5 1781-8/8 1861) tar över. Han kallades för Excellensen
Torparen Anders Erson Holldahl (1761-18/ 8 1806) från Snickars, båtsmannen Pehr Friskman (19/11 1768-18/8 1806) och pigan hos torparen Anders Friskman, Maja Andersdotter (1786-18/8 1806) drunknar alla 18 augusti 1806. Inga uppgifter om var och hur finns i kyrkböckerna. Trots den tidiga säsongen då det inte borde vara några direkta höststormar och inte speciellt kallt i vattnet borde det väl rimligen vara en kapsejsad båt det handlar om. Kanske i samband med fiske. Högst troligt var ingen av dem, inte ens båtsmannen, simkunnig.
Vaccinering mot smittkoppor påbörjas i Sverige 1801. 1807 sker de första vaccineringarna i Göksnåre då barn födda from 1802 vaccineras. Alla barn i den åldern har dock inte fått den anteckningen i husförhörslängden. Oklart om de inte blev vaccinerade eller om det är brister i anteckningarna. Det troliga är det sistnämnda då det var viktigt att alla vaccinerades för att få stopp på smittspridningen.
Under mars och april 1807 dör 9 personer i Hållnäs av kikhosta, Göksnåre klarade sej utan dödsoffer för denna epidemi.
I samband med att det ryska anfallet mot Sveriges finska del i mars 1808 följdes av en dansk krigsförklaring beordrade Gustav IV Adolf redan samma dag att en lantvärnsförordning skulle utarbetas. Det rörde sig inte om något totalt uppbåd, mellan var fjärde och femte man mellan 18 och 25 år skulle kallas in till lantvärnet. Sedan ryska trupper landstigit på Åland samlades 600 man ur Upplands lantvärn vid Grisslehamn för att bevaka det svenska fastlandet.
Landvärnssoldaten från Göksnåre 4 Nils Ersson (16/11 1788-) omkommer troligen 1808 eller 1809.
Mellan februari och maj 1809 dör 11 personer av mässling i Hållnäs. I Göksnåre dör torparen Jonas Höks 1-årige son Jonas (2/1 1808-7/2 1809)
År 1809 Sverige förlorar Finland till Ryssland.
En epidemi av rödsot drabbar Hållnäs under 1810. Det börjar 4 december 1809 när lantvärnssoldaten Johan Hjelt i Hjälmunge dör 21 år gammal. Sen blir det ett uppehåll till 6 augusti 1810 när det utbryter ordentligt och med en kulmen i oktober dör 45 personer före årets utgång av rödsot. Ingen av dessa är från Göksnåre men i grannbyn Malen dör 5 personer.
9/3 1811 dör lotshustrun Ana Greta från Finland i Göksnåre av oangiven sjukdom. Hon är omkring 35 år gammal och begravs i Hållnäs den 12:e samma månad.
Året därpå, 1812, infördes en allmän värnplikt på det svenska fastlandet – det gamla försvarssystemet hade gjort bankrutt i och med förlusten av Finland 1809 och Napoleon hade med all önskvärd tydlighet visat vad en värnpliktsarmé kunde åstadkomma genom sin framfart på kontinenten. Alla svenska män mellan 21 och 25 år fick nu en militär utbildning på tolv dagar. Värdet av en så otränad armé var visserligen begränsat militärt sett, men inte utan betydelse. När den svenska hären i ett kort fälttåg sommaren 1814 tvingade in Norge i union med Sverige utgjordes 45 procent av de 45 000 svenska soldaterna av värnpliktiga. En av dem som dog var ryttaren Olof (26/3 1785-) från Leufsta bruk. I husförhörslängden anges 1813: ”tros vara död i Norge” Han är son till Anna Olofsdotter från Magön.
År 1814 Sveriges sista (?) krig tar slut. Fred slöts i Kiel.
1816 kallas året utan sommar. Året innan har vulkanen Tambora i Indonesien fått ett gigantiskt utbrott och spytt ut svaveldioxid som nu kyler jorden.
Vittnesmålen från Sverige är åtskilliga och av mycket hög vetenskaplig kvalitet. De kan framför allt spåras i provinsialläkarnas årsberättelser, där inte bara människors hälsotillstånd, utan även de mer långsiktiga och indirekta återverkningarna av utbrottet på Tambora kan följas. Provinsialläkarna berättar sällan om ett år helt utan sommar, snarare om tvära kast i väderleken med sommardagar med frost och snö som lika hastigt kunde övergå till extrem hetta och torka. De besvärliga klimatförhållandena upphörde inte 1816. Vid pingsttid 1819 skadades säden så allvarligt av frost, inte minst i de sydvästra landsdelarna, att den endast dög till djurfoder. Samma år rådde svår hetta och torka under perioden augusti-oktober. I augusti 1820 hade stora delar av Västsverige minusgrader i augusti vilket fick en förödande återverkan för de så viktiga trädgårdsväxterna.
Men det var, ur hälsosynpunkt, inte minusgraderna som utgjorde det största hotet mot människors välbefinnande, utan den mycket nyckfulla tillgången på rent dricksvatten. Orent vatten kunde leda till svårartade mag- och tarminfektioner, som dysenteri, gulsot och tyfoidfeber (nervfeber) och eftersom brunnarna inte sällan låg i närheten av gödselstackar och lador var risken för kontamination avsevärd. Sedan en tid tillbaka hade kraftfulla hygieniska åtgärder vidtagits både i de svenska städerna och på landsbygden, men i och med det nyckfulla klimatet blev människor ofta hänvisade till osäkra vattenkällor. Det var inte enbart torkan som äventyrade vattentillgången, utan snarare kombinationen torka och plötsliga och långvariga störtskurar. De ständiga kasten mellan torka och regn innebar att vattenmängderna inte sjönk ner i genom den torra markytan där de under normala år renades och sedan tillfördes brunnarna genom kapillärinfiltration eller genom påfyllda källflöden. Mellan 1816-1820 berättar provinsialläkarna hur regn och smältvattnet rann rakt ner i brunnarna, och antalet smittade steg drastiskt. Även ekonomiskt drabbades Sverige hårt. I Uppsala län var missväxten störst åren 1818-19, och det understöd som betalades ut genom den Allmänna Magasinsinrättningen nådde 210 734 riksdaler. I Uppsala län, liksom i Mälardalen i övrigt, kom vändpunkten tidigare än i västra Sverige, men det var få jordbrukare som kunde glädja sig. 1820 års skörd överträffade förväntningarna, men jordbrukarna hade på grund av de ”förflutna årens mindre gynnande omständigheter fördjupat sig i skulder” och när spannmålspriserna nu började sjunka, och det drastiskt, fick de ingen avsättning för sitt arbete och kunde därför inte återbetala lånen
I landshövdingens kungörelse, Uppsala den 9 februari 1818, om båtsmansbeklädnad kan vi se vad roten skulle hålla båtsmannen med och vad det beräknades kosta.
Kammarkollegiet har stadgat följande pris på båtsmans beklädnings persedlar, här redovisade i Riksdaler banko:
Båtsmans Beklädnad Utredningspersedlar
Kapprock av blå vadmal med krage, foder och knappar 12 riksdaler
Kapprock av segelduk fodrad 1 riksdaler 32 skilling
Nåckad rya eller ylletäcke 1 riksdaler 20 skilling
Hängmatta av buldan med skörlinor, skotthorn 1 riksdaler 28 skilling
Beklädnadspersedlar
Tröja med ståndkrage, stoffering, foder och knappar 6 riksdaler
Väst av blå vadmal, dubbla slag, ståndkrage, armar, foder och knappar 4 riksdaler
Långbyxor av blå vadmal, lösa lärftfoder och knappar 6 riksdaler
Halsduk av mörkt lärft 16 skilling
Hatt 1 riksdaler
Läderskor 1 riksdaler 40 skilling
Ullstrumpor 1 riksdaler
Skjorta 1 riksdaler 16 skilling
1819 förföljs svenska trupper som retirerar från Åland ända till Grisslehamn dit ryssarna når 19 mars.
Den 16/1 1819 utfärdar landshövdingen en kungörelse med efterlysningar av de skyldiga för en del stölder i Hållnäs. Bla stals 3 tunnor potatis av bonden Per Larsson i Göksnåre nr 1.
År 1822-24 införs Storskifte. Avsikten var att bönderna skulle få alla sina små åkertegar sammanlagda till större skiften.
1823 eller 1824 tillkommer Kumlet som byns andra skattehemman genom att Göksnåre nr 4 klyvs.